Och nu ...

... återstår tretton nätter, en evighet, jovisst, men färre än när vi kom! Det går jättebra att vara här men jag saknar min familj något alldeles oerhört och jag saknar också Sverige och den svenska vackra hösten. Jag skulle faktiskt inte kunna tänka mig att bo utomlands, jag skulle sakna alltför mycket för att jag skulle må bra. Men att vara här i två och en halv vecka det ska väl gå bra!

Idag klev vi upp tidigare än på länge för vi skulle hinna med skolbussen som avgår halv åtta från barnhemmet.

BaanChivitMais egna skolbuss

Det var vi och sådär en tjugofem barn från barnhemmet. Skolan ligger bara fem-tio minuter med bil från BCM. Väl framme på skolan har de en halvtimme på sig att sopa och städa sin skola, sen mellan åtta och halv nio var det morgonsamling. Då sjunger de visst nationalsången, skolsången, ber bön och lyssnar till dagens ord från rektorn. Alla kanske inte var så uppmärksamma, några kom sent och vissa höll på med annat, men de var där.

Städgäng

Morgonsamling

Snart dags för nationalhymn

Efter skolbesöket hade vi egen tid fram till lunch då vi planerade lektioner, klippte bildkort till undervisningen och hade lite kontakt med "yttre världen". Lunchen var god och trevlig som vanligt och efter lunch fortsatte vi att klippa för brinnande livet. Allt måste vara klart imorgon, fredag innan lunch!

På eftermiddagen kom även det par från Sverige som sitter i styrelsen och de ska stanna minst lika länge som vi fast vi kommer kanske inte att se så mycket av dem här på barnhemmet för de hade tydligen en massa andra viktiga saker att göra.

Kvällen blev tidig. Det är svårt att fatta att det är så tidig kväll när det är varmt och så becksvart ute, man kan tro att klocka är tolv, ett. Men det är också skönt att krypa in till sig och få lite egen tid! hej, hej, vi hörs i morrn!