Vilken skön känsla ...

... att äntligen få vara på mattan i mitt hörn i yogasalen igen! Jag hade längtat och förstod att det skulle kännas skönt men jag kände det nästan som en euforisk känsla och det var så skönt att få fokusera inåt och kontrollera andningen. Jag var glad som en lärka efteråt!

Camilla hjälpte mig att ta ut och modifiera det jag skulle göra på mattan och allt kändes bra när jag tog det i sakta mak. De sittande rörelserna var inga problem alls och jag var ovanligt mjuk och vig, vad konstigt, undra varför? Och efter en timme hade jag kommit igenom det jag skulle och även vilat. Toppen!

Det vill liksom ...

... inte riktigt släppa. Jag har fortfarande alldeles för hög puls och blodtrycket är lågt. Och hjärtat gör sig liksom påmint på ett eller annat sätt varje dag. Inte det där trycket riktigt men det känns. Ibland kan det vara som en lätt sprängande känsla. Ibland kan det stråla lite försiktigt. Och ibland voltar det till. Men det går över fort och det hinner inte riktigt bli obehagligt även om det är det ändå på något sätt när det nu handlar om hjärtat och man inte får till det riktigt.

Jag gjorde då ultraljudet förra fredagen och läkaren sa att allt såg normalt ut men visst, det slår lite väl fort. Det trodde han skulle rätta till sig när magen är bra igen, så fattade jag det, tror jag. Men jag kan liksom inte riktigt nöja mig med det för på ultraljud syns väl inte allt? Och vanlig röntgen verkar de ju dra sig för att göra eftersom jag har problem med kontrastvätskan. Så just nu är det väl det här jag får, men det känns inte helt lugnt precis. Och kanske, kan jag tänka i min a ljusare stunder, är det mycket oro som gör att hjärtat beter sig. Jag fortsätter dock att kolla pulsen flera gånger om dagen och det är sällan den är över 100 men håller strax därunder. Och blodtrycket kollas på köpet då och det är lågt, ofta under 90/60. Men, magen funkar tipptopp, tack för det. Dock upptäckte jag igår morse att ansiktet hade rundat till sig lite. Det som jag bävat för! Nu är det inte så mycket, än, och jag får hoppas att det inte blir så mycket mer för nu håller jag ju också på att trappa ner kortisondosen så sakteliga varje vecka.

Jag har i allafall jobbat en vecka nu och det gick jättejättebra!  Det har varit så himla härligt att få installera sig på nya skolan och i nya arbetsrummet.  Allt är nytt och fräscht och läget är fantastiskt. Jag jobbar nu precis mitt inne i centrum och det känns jätteroligt med lite liv och rörelse runt om hela tiden. Det är som att man är mer en del av samhället här än därute i bushen (vilket också har haft sin tjusning). Lite bökigt är det dock att jag måste ha bil ett par dagar i veckan eftersom jag fortfarande har kvar två grupper på grundskolan. Men i övrigt toppen!

Oj, så sjuk ...

... jag blev! Jag fortsatte att äta den medicin jag blivit ordinerad i ungefär tre veckor men det blev liksom aldrig mer eller bättre än vad det blev när jag precis börjat ta den. Sedan tyckte jag att det till och med blev sämre igen.

Så var det dags för provtagning och sedan besök hos "min" läkare som ska ha ansvaret för mitt mående på medicinmottagningen. Jag skulle dit på måndagen före påsk och under helgen innan kände jag mig ganska risig. Jag var jättetrött och hade ett konstigt tryck över bröstet. När jag kom till läkaren på måndagen såg han att det var något bland proverna som inte riktigt stämde men han kunde inte riktigt säga vad. Och min puls var alldeles för hög dessutom. Så, jag fick ny medicin och skulle också ta en riktig hästkur med kortison.

Dagen efter var jag ännu sämre och hade telefonkontakt med läkaren och han tyckte inte att jag skulle börja med kortisonet förrän man hade mer koll varför jag var så risig. Jag var hemma från jobbet och allt pekade på en influensa med feber, huvudvärk men också kraftigt illamående. Onsdagen var likadan. Sedan på torsdagen steg febern något och jag ringde till medicinmottagningen igen och fick då rådet att uppsöka akuten, vilket jag också gjorde.

Där blev jag undersökt från alla håll och kanter och flera läkare konsulterades och till slut fattade man det beslutet att jag skulle läggas in på hjärtavdelningen/HIA på eget rum med isolering om det nu skulle vara influensa, plus att jag skulle ligga med övervakning.

Ett halvt dygn senare tog man bort övervakningen och det visade sig att det inte var influensa och isoleringen hävdes också. Dock fortsatte jag att må som om jag hade influensa. På påskafton hade jag mina egna misstankar om att det kanske var medicinen som förorsakade allt och jag fick läkaren att gå med på att jag skulle sluta ta den. Dagen efter sjönk febern, illamåendet försvann, magen blev bättre och huvudvärken och yrseln lättade. Jättekonstigt, kunde det verkligen vara så? Men jag blev bättre och på måndagen fick jag fara hem, även om det var på mitt förslag.

Sen har jag varit hemma och varit sjukskriven och verkligen tagit det lugnt och också blivit bättre för var dag. Igår, måndag, en vecka efter hemkomsten från sjukhuset, började jag så med jättekuren kortison (som jag velat kring och gruvat mig så för) och magen blev normal med en gång. Som ett mirakel!  Men jag känner mig skakig och knäsvag. Det är väl det enda jag kan känna av. Och jag hade också telefonkontakt med "min" läkare idag och han sa att det är vanligt att man kan känna sådana symptom. Förhoppningsvis stannar det vid det. Jag vill helst inte bli sådär kortisonrund i ansiktet eller få dålig sömn.

Ja, det var hur allt blivit den senaste tiden. Jag är snart återställd, tror jag, och redan otroligt mycket bättre än för en vecka sedan. Är sjukskriven veckan ut, sedan är det nog dags att komma tillbaka till verkligheten igen. Men det är otroligt skönt att vara hemma nu. På fredag ska jag göra ett hjärtochlungultraljud och till veckan ska jag på provtagning igen. Det viktiga nu är att få levern att återgå till normal från att ha visat förhöjda värden sedan första återbesöket då jag ätit medicinen i tre veckor och också få ner pulsen.

Då är det dags att gå och knyta sig. Hoppas det blir mer sömn inatt än vad det blev natten som var. Morgondagen ska vi spendera med Viggo och Tove.